SUBJEKTETS RÖRELSE

Han var 23 år och brottades med sitt lidande. 1947 efter andra världskrigets slut, någonstans i Paris, uppsökte han Jacques Lacan (1901–1981) för psykoanalytisk behandling efter att för första gången hört honom föreläsa. En ung man aktiv i motståndsrörelsen med blicken vänd mot den filosofiska världen. Båda föräldrarnas släkter var vinodlare, moderns i Champagne, och faderns i Bourgogne. Uppväxtmiljön var liberal men katolsk. Han föddes den 21 juni 1924 och fick namnet Jean Laplanche (1924–2012). Laplanche påbörjade en psykoanalys hos Lacan som kom att vara under sexton år mellan 1947 och 1963 där han inledningsvis inte var förtrogen med den psykoanalytiska rörelsen. Parallellt med det psykoanalytiska arbetet genomförde Laplanche intensiva studier vid École Normale Supérieure i Paris där han 1950 tog sin examen och blev lektor i filosofi. Efter avslutade studier påbörjar han, på Lacans inrådan, och som en förberedelse för en psykoanalytisk utbildning, studier i medicin. I vilken han skrev en avhandling i psykiatri 1959. Senare, efter ett intensivt arbete vid universitet, kom han 1970 också att bli filosofie doktor, Doctorat d’État (Roudinesco, 1990). En historisk brytpunkt i det psykoanalytiska fältets förgreningar resulterade i att Jacques Lacan blev utesluten som psykoanalytiker inom IPA och att hans analysand, Jean Laplanche, valde att öppet ifrågasätta sin läromästares teoribildning. Laplanche tog således avstånd från sin analytiker. Lacan, som var överväldigad av den psykoanalytiska rörelsens processer, klev ur sin position som analytiker för att beskriva sina egna konflikter inom institutet under sessionerna med Laplanche, sessionerna som pågick mellan tjugo och trettio minuter. Det psykoanalytiska arbetet började närma sig sitt slut. En av hans lärjungar tog avstånd ifrån honom. Lacans teori om företrädet för begärets framträdande i överföringen och subjektets inträde i sin sanna frihet borde således ha satt honom i stånd att begripa innebörden i denna brytning. Så skedde aldrig. Laplanche avbröt sin analys den 1 november 1963, och sade till Lacan att han, trots deras meningsskiljaktigheter, förblev hans trogne lärjunge. Lacan råkade i raseri och anklagade Laplanche för att utnyttja honom och han blir under flera år framöver föremål för Lacans besvikelse (Roudinesco, 1994).

Kontroverser
Orsakerna till splittringen var flera. En är den dragkamp som utspelade sig inom föreningen (SPP) mellan framför allt de mer konservativa och psykologiskt orienterade och Jacques Lacan. Kontroverser och osämja handlade om Lacans teknik med sessioner av varierande längd, som förutom ett avsteg från föreskrifterna, fyrtiofem minuter, dessutom medförde att Lacan kunde ta sig an allt fler kandidater i läroanalys då hans sessionstider var så korta. Kandidaterna själva i denna första franska förening var missnöjda med och oklara över hur föreningen var organiserad. De ansåg att det dröjde alltför lång tid innan de fick titulera sig som psykoanalytiker, och de uppfattade föreningens seminarier som konservativa (Leffler, 2003). Denna splittring leder till bildandet av Société Francaise de Psychanalyse (SFP). Utbrytningen leder dock till att den nybildade föreningens medlemmar med Jacques Lacan som förgrundsgestalt förlorade sin tillhörighet till den internationella psykoanalytiska föreningen, IPA, vilket medlemmarna inte hade förutsett. I denna förening finner vi, vid tidpunkten för ett uteslutande, som associerad medlem, Jean Laplanche, då han fortfarande är analysand hos Jacques Lacan. SFP får vid IPA:s kongress 1961 nitton rekommendationer utfärdade till sig och om de följs kommer detta att leda till ett medlemskap. I dessa anges bland annat att kandidaterna inte längre bör få gå på sin utbildningsanalytikers seminarier utan särskilt tillstånd, att sessionernas längd inte ska vara kortare än fyrtiofem minuter och att de ska äga rum minst fyra gånger i veckan. Informellt klargörs också att Lacan gradvis bör avlägsnas från utbildningsprogrammet, och inte få några nya fall för analys eller handledning. Lacan böjer sig inte för dessa krav. Han vill inte förändra sin praktik men säger att han gör det. ”Du måste inte ljuga, för din session kommer från och med nu vara i fyrtiofem minuter.” (1990). Laplanche blev förstärkt, men sessionerna förblev detsamma, mellan tjugo och trettio minuter. Jacques Lacan är vid tidpunkten, utkastad av IPA och han själv kan inte tänka sig att retirera. En Lacaniansk rörelse som ifrågasätter IPA och dess organisatoriska principer börjar växa fram inom SFP. SFP består ännu en kort tid som en delad förening med starka tendenser till konflikt. På inrådan av dåvarande IPA:s ordförande bildar majoriteten en ny French Study Group som får namnet Assocation Psychanalyse de France (APF), där en av förgrundsgestalterna är Jean Laplanche. En månad senare i juni 1964 grundar Lacan sin skola École Freudienne de Paris (EFP), i vilken han verkar fram till sin död, 1981 (1990).

Tekniska regler
När APF grundades 1964 är föreningen brokig. Å ena sidan samlar den gamla medlemmar från SFP och SPP trots olika teoretiska uppfattningar. De accepte rar också att utesluta Lacan och samtidigt ta avstånd från den tekniska tillämpning som format dem själva till analytiker. Medan IPA fortsätter sin undersökning av den nya föreningen opponerar sig en del av de tidiga Lacanianerna mot det nya regelverket. Bland annat mot kravet på ett visst antal analys- och handledningstillfällen i veckan. Det blir en bekymmersam process som till slut resulterar i ett inträde. SFP upplöses officiellt i januari 1965. APF upptas alltså i IPA på Amsterdamkongressen under sommaren samma år, och Lacans skola, EFP, verkar som oberoende utan inblandning av IPA (2003). Nya föreningar med dess nya förkortningar ger en historisk återblick på en myllrande aktivitet i relation till de tekniska reglerna och dess läromässiga disciplin. IPA- modellen tillät, inom sin ram, alla avvikelser på lärans område, men förbjöd varje överträdelse av de tekniska reglerna. Den Lacanianska, numera Millerska modellen, tolererade däremot inga läroavvikelser, men hade ingen bindande teknisk regel för analysen. Vilket då innebar att de klassiska IPA reglerna är upphävda, det vill säga, att upprätthålla vänskapsrelationer och arbetsrelationer med sina pågående och avslutade analysander och patienter (1994).

Teoribygge
Laplanche, som ursprungligen var associerad med Lacan och dennes le retour à Freud, återvändandet till Freud, utvecklade här sin egen version av psykoanalytisk teori och praktik. Laplanche närmade sig Freuds fenomenala teoribygge genom närläsning. Han men ade att det inte bara var bilden av Freud som förändrades då han underkastade honom sin läsning. Även Laplanches inre värld fördjupades under arbetets gång. Därigenom verifierade han sitt eget påstående: att läsa Freud innebar att göra erfarenheter. För Laplanche var det angeläget att framhäva att man gjorde sig erfarenheter då man arbetar med en teori. Han menade att läsningen av en text kunde vara likartad med att lyssna till en analysand. Att det centrala för analytikerns lyssnande är att uppmärksamheten skall vara fritt flytande samt att låta tystnaden och det latenta ge resonans åt det som sägs i analysandens manifesta berättelse. Och därmed att analytikerns egna begär, att komma fram till en åsikt, måste vänta så att analysanden genom fri association kan nå sin egen sanning. Vid sidan av Laplanches arbete att översätta Freuds ursprungliga texter från tyska till franska gav han också texterna nytt liv genom fritt flytande läsning, och en egen rörelse öppnar sig (Foss, 1995). Laplanche presenterade, 1960, vid en fransk kon gress en artikel om det omedvetna i vilken han för första gången kritiserade en Lacaniansk formulering för öppen ridå. Han uttryckte i en intervju att: ”Detta var inte en öppen kritik av Lacan. Vi frågade helt enkelt: Hur kan man säga att det omedvetna är strukturerat som ett språk, när Freud uttryckligen skriver att språket tydligt är associerat med det förmedvetna?” (Free Association, 1991). Lacan var enligt Laplanche en taktiker. Han ville inte höra kritiken, han ville inte heller besvara frågan. Det var nog för honom att hans analysand framträdde med kritik på den prestigefyllda kongressen. ”Han var väldigt mycket för en rörelse, precis som Freud. När någon var en del av rörelsen och deltog i förälskelsens härlighet kunde han eller hon uttrycka teoretiska skillnader på vilket sätt som helst och hur mycket som helst. Men när du inte längre var en del av rörelsen, var du utesluten, oavsett om du sa exakt samma saker som du hade sagt tidigare.” (1991). Laplanche uttryckte att Lacan inspirerade många i deras läsning av Freud. Men han sa också att Lacan ofta var alltför fri i förhållandet till Freuds tänkande, (Reeder 1992). Denna frihet, som blir till fragment i vilken Lacan öppnade upp och rörde sig genom språkets oändliga nätverk och på intet sätt lät sig sammanfattas. Laplanche menade också att; Lacan alltför lättvindigt förde in sina egna problem, inklusive sina egna begrepp i läsningen av Freud.” Han beskrev det som att; ”Lacan arbetade med Freud i stället för att låta Freud arbeta med honom” (1995). För Laplanche var det ett centralt projekt att oavbrutet driva Freud vidare, inte för att fördriva honom utan för att få grepp om det paradoxala hos honom. Att genom läsningen av Freuds teoribygge undersöka vad som förankrade strukturen och inte riva ner den. ”Genom att mot varandra ställa olika sätt att formulera samma problem kan man eventuellt nå utöver de explicita formuleringarna hos en författare. Detta är vad jag kallar att sätta Freud i arbete i motsats till att arbeta med honom” (1995).

Förförelsen och det omedvetna
Redan på kongressen 1960 fanns spåren av det som kommer att bli Laplanches bidrag till den psykoanalytiska teoribildningen, teorin om förförelsen. Den finns där som ett embryo mer eller mindre utvecklad. Teorin om förförelse var också Laplanches berättelse om hur det omedvetna uppkommer. Han menade att förförelsen är något som måste förstås genom minst tre instanser, och det är här som Laplanche bidrar med någon ting nytt. Han gav uttryck för att det självklart finns en pervers förförelse från den vuxne sida, det går aldrig att avvisa. Men motsvarande, om än på en annan nivå, är förförelse också den upphetsning, den erotik, som är inneboende i alla gester av omvårdnad från den vuxnes sida och då i synnerhet, historiskt, från modern i relation till barnet. Just detta tänkte Laplanche att även Freud ville säga när han senare talade om att den moderliga omsorgen i sig själv hade en förförande aspekt. Här förde Laplanche in ytterligare en nivå, att den enkla relationen mellan den vuxne och barnet till stor del hade sexuella motiv. Det ska understrykas att han avsåg hela relationen till barnet och gav, precis som Freud, ordet sexualitet en lika vidsträckt innebörd som ordet älska (2002). Barnet inser inte att det är något i den vuxnes beteende som hon inte kan får grepp om. Samtidigt vill den vuxne något annat än hon säger sig vilja. Med andra ord har de vuxna andra motiv än de som är uppenbara för henne själv eftersom hon inte är medveten om allt inom sig. Helt central är här alltså den otillräckliga samstämmigheten mellan en vuxen, med ett redan konstituerat sexuellt omedvetet, och ett barn som finner att det kastats ut i en värld som består av vad Laplanche kallar enigmatiska signifianter. Det vill säga budskap vilkas mening inte är givna för barnet, inte heller för den vuxne, eftersom följden av dessa budskap inte är medvetna. Detta är förförelsens tredje nivå (1987). För att summera lät Laplanche oss förstå att det fanns enskilda förförelser. Han tänkte att det fanns en generell förförelse som är inbyggd i föräldrarnas omsorg. Slutligen menade han att vi har en förförelse som är ett strukturellt fenomen förorsakat av en fundamental brist på samstämmighet mellan den vuxne och barnet, vilken leder ut i en värld av signifianter som överträder gränserna för vad båda parter är medvetna om. Det är denna tredje nivå Laplanche fördjupat, gränsöverskridandet, det som blir traumatiskt, men att det inte är fråga om något trauma i den våldsamma betydelsen av ordet. Barnet är underkastad en värld som det inte kontrollerar, som går utöver dess gränser, och det är just detta som präglar traumat för en analytiker. Laplanche tänkte att det omedvetna uppkommer inom ramen för denna traumatiska erfarenhet. Att det omedvetnas uppkomst är detsamma som organiserandet av driften under de omständigheter då barnet försöker bemästra denna vuxnas varande som aldrig lyckas helt. Och det är denna icke bemästrande rest som blir kärnan i det omedvetna. Det blir alltid något över som vi inte lyckas behärska, och aldrig blir av med. Laplanche presenterade en ny förståelse av tre begrepp inom psykoanalysen: driften, sexualiteten, och det omedvetna. Dessa tre begrepp sattes i relation till varandra genom det sätt på vilken han uppfattade det traumatiska hos förförelsen. Det traumatiska enligt denna vidare förståelse av förförelsen låg inte bara i att barn utsätts för ett sexuellt övergrepp. Det traumatiska kom att betyda att de utsätts för en gåta (1987). Lacan menade att det omedvetna är strukturerat som ett språk. Vad tänkte han då? Det kan, förenklat, förstås som att individens omedvetna är format genom interaktionen med omvärlden från födelsen och framåt och att detta omedvetna kommer att visa sig i, och genom talet. Han tänkte att det omedvetna är en effekt av människans språklighet som visar sig som ett hål i talflödet genom betecknande ord, och att vi ständigt snavar omkring i det, förblindade av dess närhet. Fortsatt menade han att de tre kategorierna eller ord ningarna; det reala, det imaginära och det symboliska, formade uppkomsten av det omedvetna (1966). Där inträdet i den symboliska ordningen öppnar upp det omedvetna och att den primära bortträngningen av en önskan om symbiotisk enhet med modern kan sägas bli det omedvetna. Med andra ord uppstår det omed vetna hos Lacan som ett resultat av en bortträngning av begäret (Lacan, 1957–1958). Här fick Laplanche oss att förstå att Lacan överskattade språkets roll, och uttryckte explicit att det omedvetna inte är strukturerat som ett språk. Han uttryckte således att det symboliska var vilseledande. Laplanche talade om den tredje kategorin, den enigmatiska signifianten, och menade att detta gåtfulla som innefattade sexualiteten, inte gick att finna hos Lacan. Däremot betonade de båda metaforen om ”den andre” men att Lacans ”andre” och ”Andre” var att ”den andres” och ”Andres” omedvetna som formats ur interaktion, och att i denna interaktion är Lacan ointresserad av förförelsen. ”Han tenderade också att mystifiera den andre genom införandet av the big Other och gör här inget försök att skyla över livets mystiska dimension; han låter det i grunden obegripliga förbli obegripligt, ett förhållningssätt han för övrigt fann och hyllade hos Freud själv.” (1991). För Laplanche var ”den andre” ett budskap på den sexuella nivån. Kort sagt skillnaden mellan de två, var enligt Laplanche, att Lacan aldrig intresserade sig av implantering av den” andres” budskap i den primära urscenen; han var inte intresserad av förförelsens teori. Lacan var heller inte intresserad av införandet av tekniska regler i den kliniska situationen för sin skola Ècole och dess medlemmar. Medlemmarna hade rätt att fritt välja läroanalytiker och handledare utan att gå via en lista eller kommission. På samma sätt försvann tidsramen som de uppfattade som ett tidstvång. Varje psykoanalytiker kunde fritt disponera sin tid; inte längre ha några klockade sessioner på fyrtiofem minuter eller ett på förhand fastställt antal sessioner. ”Mot makten hos ett imperium, IPA, som frambragte tekniker i kurens tjänst ställde Lacan den utopiska måttlösheten hos ett begränsande medvetande. Medlemmarna i hans skola såg sig sålunda befriade från slaveriets tekniska regler, men till priset av en annan form av slaveri; studiet av Freuds lära som en helig text som bara en Lacaniansk tolkning hade kunnat ge nytt liv.” (1994). Det var detta nya liv Laplanche misskände, och flera med honom. Med tanke på den primära betydelsen som Laplanche gav förförelsen – det vill säga inte i den faktiska meningen med sexuella övergrepp, utan snarare, som implantationen av den andres gåtfulla budskap – skulle den psykoanalytiska sessionen kunna sägas reproducera den primala situationen, vilken blir överföringsrelationen. Som vidare berättas genom den fria associationen som här ges tid, tystnad och möjlighet att fördjupas enligt spiralmodellen inom ramen för ett teknisk hållande vad gäller sessionstiden. Regeln om den obligatoriska tidslängden inom IPA hade alltså till syfte att begränsa den allmakt analytikern kunde inbilla sig att han hade. Han skulle inte ändra den tiden analysanden beviljats genom olägliga förändringar. Analysanden hade rätt att kräva en på förhand uppgjord tid att tala, tänka, och känna också om analysanden under denna tid som stod till hans förfogande valde att vara tyst och i slutändan också betalade för.

---